Johannesstormen – Ett tecken på en kyrka i kris

johannes
Längtan efter en relevant kyrka fortsätter…

Den senaste veckan har det stormat kring grannförsamlingen i Helsingfors. Jag hade väl egentligen inte tänkt säga nått, men jag blir så trött, så less och så uppgiven. Hur kommer det sig att kyrkan är så uppenbart usel på att ta vara på sin spetskompetens? Att (minst) tre toppentyper nu flyr från Johannes församling är först och främst ett misslyckande för kyrkan. Jag vet inte vem jag ska gnälla på – det finns så många led i den här soppan. Men tillåt mig bara sörja över att staden som jag så snabbt kommit att älska berövats på några av kyrkans bästa typer.

Att det har varit en hel del saker som inte stått rätt till har jag förstått under en längre tid och är det någonting som jag inte gillar i den här  minimala finlandssvenska kyrkoankdammen så är det att folk är så uppenbart rädda för att ta itu med sånt som inte funkar. Alltid är det nån som är släkt med nån eller whatever… och när man sen lägger till det här märkliga konceptet om att om man är präst så får man göra nästan vad som helst innan man blir av med jobbet så är det inte så konstigt att det har gått så långt som det gått. Men att det gått för långt är uppenbart, tragiskt och rent ut sagt för djävligt.

Jag tycker biskop Björn på Facebook gjorde en bra analys på varför kyrkan som arbetsplats är mer utsatt för konflikter än andra arbetsplatser, men jag saknar lösningsmodellerna. Tycker också han var lite väl försvarande av kyrkan som arbetsplats… det är verkligen inte jämförbart med nått annat…  Det här är verkligen nått vi måste kunna ta tag i. – Det får inte gå så långt att de bästa flyr kyrkan på grund av maktkamper, könsstrukturer och konstig teologi.

Hur tråkigt det än är att kyrkan igen förknippas med dålig stämning så känns det viktigt att de här sakerna kommer upp i ljuset. Helsingfors behöver en sund och välmående kyrka och det här är i bästa fall skärselden (Om ni ursäktar den katolska bilden…😉. Kärlek och respekt till de som slutar och en intensiv bön om styrka, vishet och gudomlig vägledning till alla inblandade som ska försöka få ordning på skutan igen.

Så vad säger du? Varför vågar vi inte ta tag i problemen inom församlingarna? Vad ska vi göra åt det?

Viktiga kommentarer #1


Vill inte att någon ska missa de otroligt viktiga kommentarerna som fortfarande dimper in här på bloggen då och då. Ska lyfta upp några av dem som inlägg. Som t.ex. det här av Jenny Lindroos:

 

Man blir rörd över hur kloka tankar som har yppats i detta forum, tydligen finns det fina människor med stort potential i dessa kretsar trots allt! Själv har jag mycket inaktivt sökt andra med liknande tankar om förnyelse av Borgå stift (och varför inte hela evangeliska lutherska kyrkan i Finland). Själv brinner jag väl lite på sparlåga angående engagemang. Kanske brist på uppmuntran eller avsaknad av rätt forum har förhindrat min låga att ta eld på riktigt.

Ändå känner jag det lilla pirret av en låga då någon talar om kyrkans relevans i dagens värld. Goda lösningar börjar bli dyra och eldsjälarna få. Mina kopplingar till kyrkan eller andra trossamfund är få, erfarenheterna futtiga, och jag anser mig inte ens vara särskilt kristen – jag representerar alltså den passiva massan som skyr kyrkan. Ändå menar jag att intresset finns, hos mig personligen och många andra passiva församlingsmedlemmar. Jag vill att kyrkan skall bli relevant för mig och andra människor, initiativet måste dock komma från den inre kretsen, av de erfarna ”gubbarna” – för man vill ju inte trampa någon på tårna.

Missunsamheten kan desermera många möjligheter. Jag känner igen känslan från andra föreningssammanhang av många olika slag. Alla parter skulle vinna av att vara mer ödmjuka och lyhörda och att ty sig till de som orkar lyssna och förstå. Man är aldrig ensam om sina tankar, men ibland när man brinner hårt för något kan man bli så förbländad av sin egen entusiasm att man glömmer vikten i att förklara grunden i sina tankebanor för de som inte är lika insatta. Det tar också mycket tid och energi att förklara sina idéer, speciellt till nån som vid första anblick ger bilden av att de ändå inte är på ens sida eller vill förstå. Men det skulle vara viktigt att man hålls enade och inte splittrar upp sig mera i små delar när åsikterna går i sär, så som vi i historien sett att det ofta går. Vill man ändå i grund och botten jobba för samma sak är man starkare tillsammans fastän små diskrepanser finns.

För min egen del skulle jag hoppas på en kyrkare som är öppnare för sökare och vardagsfilosofer. Att lära är A. och O., men lärandet av religion måste anta dagens pedagogiska metoder där kärnan är kritiskt tänkande, fördomsfri diskussion och uppmuntran till nyfikenhet. Varför ligger tyngdpunkten i att tacka och be, då det är irrelevant vad man tillber eller tackar om man inte i första hand kan förstå? Man skall inte vara rädd att förlora i den religions-vetenskaps-debatten och därför utesluta medlemmar med en liberal Guds- och livssyn ur gemenskapen genom att säga: ”Kyrkans syn är…”. Själv har jag en ateistisk Gudssyn men tillber Jesus och vill i alla avseenden leva kristet. Det låter kanske som en ovanlig soppa, men de facto har jag upplevt att det är rätt allmänt bland min sociala grupp unga vuxna. Jag vill att man tillåter en diskussion på detta plan och uppmuntrar till andligt växande inom kyrkans fyra väggar. Det finns fina exempel på dylika evenemang: Alfakurser, Gräv djupare där du står -projektet i H:fors osv. Men för att hitta målgruppen till dessa evenemang krävs ett duktigt internetteam!

Brinna, bränd, har brunnit

Det här är ett personligt inlägg om jämställdhet, åldersstruktur, lojalitet, makt och eldsjälskvävande inom kyrkan. Det är en reflektion från en utifrån-kille som på kort tid fått ett bultande hjärta för Borgå stift. Jag har inte helhetsbilden, men jag har en känsla av att vi borde prata mer om hur saker fungerar. Så det är det jag gör. Offentligt, för att alla ska få vara med.

Jag började jobba som ungdomsarbetsledare i Matteus församling, Borgå stift sommaren 2010.
Jag hade (o)turen att hamna i ett extremt inspirerende arbetslag med en förändringsbenägen och brinnande kyrkoherde (trots sin aktningsvärda ålder). Vid den tiden hade jag av olika anledningar tappat tron på kyrkan och tänkte mig att jobba för brödfödan ett tag för att sedan växla spår i livet. Känslan av att kyrkan oftare kväver tro än väcker den var överväldigande.Men här började mitt hopp väckas. Kanske fanns det möjligheter här? Kanske är man inte helt fast i dogmer och traditioner. Kanske det här på riktigt kunde vara en relevant kyrka för mig och min generation.
Jag tvekade, bränd som jag var, men sen började jag brinna…

Projektet Andligt liv på webben andades framåtanda.
För mig var det ett av några skimrande bevis på kyrkans framtid. Under de här två åren har jag sett både bra och dåliga saker, precis som det måste vara i en organisation med människor i, men några hoppets glimtar fick mig att fortsätta brinna, engagera mig, ta initiativ, fördjupa mig, knyta kontakter.
Jag ville tro, jag ville brinna. Jag kan inte påstå att jag inte blev varnad, flera personer sa att det går inte att förändra, det har försökts förr. Det kommer att sluta olyckligt. Men då hade elden redan tänts.

Den senaste veckan har varit intressant på många sätt.
Via mitt engagemang för min ljusglimt Andligt liv på webben så har jag fått syn på mörkglimtarna. På det som jag blivit varnad för, det som kanske omöjliggör förändring. Det som redan släckt många eldar. Jag talar nu inte om personer utan om strukturer, organisationsproblem, traditioner och rädslor. Jag tycker det på otäckt många håll i vårt stift andas en hopplöshet. Man talar om att det är ekonomisk kris, men jag skulle snarare vilja säga att det är en andlig kris. För många eldar har fått slockna eller brunnit ut och det har inget med pengar att göra, eller så har det allt med pengar att göra…

Vad är då problemet?
Jag har inte hela svaret, men efter känslan av att beslutsfattarna inte förstår vad jag pratar om i det här fallet började jag titta på hur beslutsfattarna ser ut. Inte bara i det specifika fallet utan i stiftet i stort. jag är ledsen att säga det, men där är det nästan bara gubbar. Bra gubbar, snälla gubbar, kloka gubbar, erfarna gubbar. Gubbar som känner varandra och som stöttar varandra. Säg emot mig om jag har fel. Men i princip alla ledande poster i stiftet innehas av män över 40 oftast 50?
Det här, är ett problem, inte i det enskilda fallet, men både i könsstruktur och i åldersstruktur. Kan vi göra nått åt det? Vill vi ens?
Jag är inte ute efter en revolution, jag bara konstaterar att nuvarande system inte fungerar så bra och att antingen kommer det att dö ut eller explodera om vi inte aktivt gör nått åt det.

Ett annat problem är att ingen vill prata om det
I mail från alla möjliga håll och i privata diskussioner så har jag fått både påhejningar och suckar av hopplöshet. Men ingen vågar säga nått. Man hänvisar till lojalitet och att man ska ta diskussioner internt för att det kan skada kyrkans anseende… Newsflash: Vi har inte så mycket att förlora längre. Lojaliteten och oviljan att prata om saker gör i det här skedet mer skada än nytta. Den kväver röster istället för att ge plats. Det gynnar dem som redan bestämmer.

Kyrkan är i en kris
Det har den iofs varit förut och klarat sig, men inte utan skador. Frågan är om vi vill gå igenom det igen? Eller om vi har lärt oss av de historiska misstagen?
Och innan du börjar fundera på om vi verkligen ska diskutera det här offentligt:
Martin Luther var 34 när han spikade upp sina 95 teser på kyrkdörren i Wittenberg – antagligen för att han inte hade nån blogg.
(Nu råkar jag vara 34, men vill i övrigt inte alls jämföras med Luther. Jag var 33 år som Jesus förra året men misslyckades gravt med att rädda världen.😉 )

Till sist en öppen fråga: Vågar man brinna längre?
Brinner du fortfarande? Har du brunnit? Längtar du efter att brinna?
Berätta om det här i kommentarerna. Är det omöjligt? Ska vi ge upp? 
Ni som sitter på beslutsposterna, i styrelserna och på domkapitlet. Ser ni det jag ser? Vill ni vara med och förändra eller är ni nöjda som det är?

Välkommen att samtala!

 

Borgå stifts strategi för webbarbetet

Bild
Har roat mig med att läsa Borgå stifts strategiplan.
Den verkar ha tagits i bruk 2008 med sikte på år 2015 då jag antar att en ny strategi ska utformas.
Så här står det om användandet av sociala medier och om Andligt liv på webben:   

 
Vi följer med hur de nya medierna utvecklas och använder oss av de
möjligheter de erbjuder. Stiftets centrala aktörer arbetar för att synliggöra svenska webbtjänster med kyrklig anknytning och verkar för att
erbjuda nya ändamålsenliga sådana. Tillsammans bevakar man effektivt
och kontinuerligt de svenska intressena i projektet Andligt liv på nätet.
Som en del av projektet utbildar stiftet ett lämpligt antal personer med
särskilt intresse att arbeta i de medier ungdomar använder.
Genom utbildning både lokalt och på stiftsplan uppmuntras de anställda
att öka sina färdigheter att använda Internet som kommunikationskanal
och verksamhetsmiljö. Stiftet uppmanar de anställda att delta i sådan
diskussion som berör deras arbetsområde och uppgifter.

Det här är ju ganska tydligt tycker jag, men det känns som att man är på väg att misslyckas. Det är ju inte 2015 än och det jag ifrågasätter är hur effektivt man bevakar de svenska intressena i projektet andligt liv på nätet.

Sen undrar jag över hur det går med: ”Som en del av projektet utbildar stiftet ett lämpligt antal personer med 
särskilt intresse att arbeta i de medier ungdomar använder”.
Om jag bortser ifrån det faktum att det inte bara är ungdomar som använder de medier som jag antar åsyftas så undrar jag vad det är för utbildning man talar om? Och vad syftet är?
Kan jag få gå den här utbildningen? och när jag har gått den, kan jag då få jobba specifikt med och i de här medierna?
Det här handlar helt tydligt inte om Andligt liv på webben utbildningarna eftersom de nämns senare i texten gällande alla anställda på både stifts och församlingsplan.

Till sist undrar jag om det har börjat jobbas med den nya strategin för Borgå stift?
 
Finns i den arbetsgruppen någon sakkunnig angående sociala medier?

Nya frågor… Delta gärna i samtalet! 

 

Välkommen till webbdebatten!

Kyrkpressen rubricerar idag att jag och KCSA’s Bror Träskbacka har en nätdebatt!
Man kan tolka det på lite olika sätt, jag väljer att tolka det profetiskt och välkomnar Bror in i samtalet här på bloggen. Eftersom Kp av olika skäl inte har någon kommentarsfunktion så väljer jag att lyfta in citat från Brors inlägg här och kommenterar, både mitt och Bror Träskbackas debattinlägg hittar du i sin helhet här. Hoppas som sagt var att samtalet kan fortsätta här.
De kursivade textstyckena är från Träskbackas debattinlägg:

Webbarbetet upphör däremot inte utan fortsätter inom ramen för andra tjänster inom Kyrkostyrelsen, så ock genom utvidgade arbetsbilder inom KCSA samt bland anställda i  församlingarna.

Det här är nog bra, men lite luddigt. Först och främst så vill jag tydliggöra att vi bara pratar om det svenskspråkiga arbetet. Det finskspråkiga arbetet har så vitt jag förstått hittat lösningar för att fortsätta sitt arbete även efter projekttidens slut. Sen så är det väl så att webbarbetet finns väl redan inom ramen för andra (alla?) tjänster inom KCSA? T.ex. ungdomsavdelningens Simon Lampenius gör ett gott arbete i de sociala medierna, liksom många andra och givetvis de församlingsanställda. Men det är inte det jag pratar om… Min poäng är att det behövs någon som koordinerar och inspirerar detta arbete som redan görs.

Om något ska till vad gäller tjänster måste i så fall någon tjänst bort. Inom KCSA är tjänsten som dövpräst för tillfället besatt som tf och omsorgsprästtjänsten kommer att bli ledig ännu under detta år.

Jag tolkar detta som att ni ännu funderar över tjänstebesättningen samt att ni också faktiskt har öppningar att göra förändringar. Det låter ju väldigt lovande. Utifrån känns det som en möjlighet att kanske kombinera omsorgstjänsten med dövprästens och därmed kunna öppna för en ny tjänst. Läste att de finlandssvenska döva nu är 150st och minskande, så kanske det är läge att skära ner det arbetet? Men där vet Bror mer än jag.

Eftersom resurserna är begränsade blir lösningen att inlemma webbarbetet i Kyrkostyrelsens och KCSA:s nuvarande tjänstestruktur. Kyrkostyrelsens budgetramar har under de senaste två åren klart minskat. Häri ligger svårigheten. Mer ska göras med mindre personalresurser.

Så är det säkert, och det är verkligheten för många. Då måste man prioritera. Det jag hoppas är att man i prioriteringen ska tänka mer framåt än bakåt.

Jag lägger mig i detta av två anledningar 

  1. För att jag är övertygad om att webbarbetet är en nyckelfråga för att vår kyrka ska kunna vara relevant och närvarande och är rädd att vi ska missa tåget
  2. Eftersom jag är osäker på om beslutsfattarna verkligen förstår vikten av detta arbete. Bror Träskbacka finns t.ex. inte på facebook, det kan jag respektera utan att förstå. Men då måste man lyssna noga till de som vet mer av vad det handlar om om man sitter i en maktposition.

Om det nu inte finns någon lösning via KCSA att upprätthålla en webbtjänst så hoppas jag att vi med gemensamma krafter skakar fram andra resurser för en sådan tjänst. Har redan hört en del viskningar om andra lösningar som utesluter kyrkostyrelsen. Jag bryr mig inte om vem som gör det, bara det görs…

Ser framemot ett givande samtal och hoppas innerligt att KCSA (och inte bara Bror) hoppar in i samtalet. Hur känns det för er anställda inom KCSA att få mer arbetsbörda på grund av detta t.ex. Vad måste ni prioritera bort?

/Daniel Jakobsson

En kyrka mitt i byn?


Jag har under mina två år i Finland imponerats över hur Evangelisk-lutherska kyrkan har satsat på sociala medier
Jag har varit stolt över att jobba i en kyrka som tänker framåt, som vill vara en del av människors vardag och som i enlighet med kyrkans tradition velat vara med när medielandskapet förändrats. Jag har sett hur Svenska kyrkan imponerats och inspirerats av den finska systerkyrkans satsning på utbildning och nätnärvaro och det har varit roligt att få vara en del av detta genom att vara en av Andligt liv på webben -projektets utbildare.

Därför blir jag förvånad och besviken när jag läser Kyrkpressens nyhet om att satsningen på sociala medier på svenska nu kommer att halveras under 2013 för att sedan bortprioriteras av KCSA – Kyrkans central för det svenska arbetet. För mig är det här obegripligt och väldigt sorgligt eftersom jag anser att kyrkans närvaro på facebook, twitter, bloggar och webbdiskussioner är både en skyldighet och en nödvändighet. Att ha en tjänst som stödjer det svenska arbetet och som är en länk till det finskspråkiga arbetet är ovärderligt för att vi ska kunna upprätthålla och utveckla det arbete som gjort. Ett arbete som är unikt bland de nordiska kyrkorna.

Andligt liv på webben projektet har gjort ett fantastiskt jobb med att utbilda församlingsanställda till att använda sociala medier, men det är egentligen bara ett startskott. Den stora utmaningen nu är att följa upp, utmana och fortsätta inspirera församlingarna att satsa vidare. Tyvärr tror jag att dagens nyhet innebär ett stort steg bakåt för den här processen.

Kyrkpressens artikel lämnar en del frågor som jag skulle vilja ha svar på:

  • Hur tänker KCSA följa upp det arbete som har påbörjats, eller får det bara rinna ut i sanden?
  • Är satsningen en fråga om prioriteringar som Keskitalo påstår och hur motiverar KCSA den prioritering man gör

och kanske viktigast:

  • Vill vi försöka vara en relevant kyrka som står ”mitt i byn”, tillgänglig och öppen för alla?

I så fall finns det ingen annan väg framåt än att finnas där människorna är. Där har sociala medier en enorm betydelse.

Dela artikeln, kommentera och diskutera gärna här i kommentarerna. Din röst är viktig.

/Daniel Jakobsson
Ungdomsarbetsledare i Matteus församling, Helsingfors
Stolt utbildare för Andligt liv på webben