Det här är ett personligt inlägg om jämställdhet, åldersstruktur, lojalitet, makt och eldsjälskvävande inom kyrkan. Det är en reflektion från en utifrån-kille som på kort tid fått ett bultande hjärta för Borgå stift. Jag har inte helhetsbilden, men jag har en känsla av att vi borde prata mer om hur saker fungerar. Så det är det jag gör. Offentligt, för att alla ska få vara med.
Jag började jobba som ungdomsarbetsledare i Matteus församling, Borgå stift sommaren 2010.
Jag hade (o)turen att hamna i ett extremt inspirerende arbetslag med en förändringsbenägen och brinnande kyrkoherde (trots sin aktningsvärda ålder). Vid den tiden hade jag av olika anledningar tappat tron på kyrkan och tänkte mig att jobba för brödfödan ett tag för att sedan växla spår i livet. Känslan av att kyrkan oftare kväver tro än väcker den var överväldigande.Men här började mitt hopp väckas. Kanske fanns det möjligheter här? Kanske är man inte helt fast i dogmer och traditioner. Kanske det här på riktigt kunde vara en relevant kyrka för mig och min generation.
Jag tvekade, bränd som jag var, men sen började jag brinna…
Projektet Andligt liv på webben andades framåtanda.
För mig var det ett av några skimrande bevis på kyrkans framtid. Under de här två åren har jag sett både bra och dåliga saker, precis som det måste vara i en organisation med människor i, men några hoppets glimtar fick mig att fortsätta brinna, engagera mig, ta initiativ, fördjupa mig, knyta kontakter.
Jag ville tro, jag ville brinna. Jag kan inte påstå att jag inte blev varnad, flera personer sa att det går inte att förändra, det har försökts förr. Det kommer att sluta olyckligt. Men då hade elden redan tänts.
Den senaste veckan har varit intressant på många sätt.
Via mitt engagemang för min ljusglimt Andligt liv på webben så har jag fått syn på mörkglimtarna. På det som jag blivit varnad för, det som kanske omöjliggör förändring. Det som redan släckt många eldar. Jag talar nu inte om personer utan om strukturer, organisationsproblem, traditioner och rädslor. Jag tycker det på otäckt många håll i vårt stift andas en hopplöshet. Man talar om att det är ekonomisk kris, men jag skulle snarare vilja säga att det är en andlig kris. För många eldar har fått slockna eller brunnit ut och det har inget med pengar att göra, eller så har det allt med pengar att göra…
Vad är då problemet?
Jag har inte hela svaret, men efter känslan av att beslutsfattarna inte förstår vad jag pratar om i det här fallet började jag titta på hur beslutsfattarna ser ut. Inte bara i det specifika fallet utan i stiftet i stort. jag är ledsen att säga det, men där är det nästan bara gubbar. Bra gubbar, snälla gubbar, kloka gubbar, erfarna gubbar. Gubbar som känner varandra och som stöttar varandra. Säg emot mig om jag har fel. Men i princip alla ledande poster i stiftet innehas av män över 40 oftast 50?
Det här, är ett problem, inte i det enskilda fallet, men både i könsstruktur och i åldersstruktur. Kan vi göra nått åt det? Vill vi ens?
Jag är inte ute efter en revolution, jag bara konstaterar att nuvarande system inte fungerar så bra och att antingen kommer det att dö ut eller explodera om vi inte aktivt gör nått åt det.
Ett annat problem är att ingen vill prata om det
I mail från alla möjliga håll och i privata diskussioner så har jag fått både påhejningar och suckar av hopplöshet. Men ingen vågar säga nått. Man hänvisar till lojalitet och att man ska ta diskussioner internt för att det kan skada kyrkans anseende… Newsflash: Vi har inte så mycket att förlora längre. Lojaliteten och oviljan att prata om saker gör i det här skedet mer skada än nytta. Den kväver röster istället för att ge plats. Det gynnar dem som redan bestämmer.
Kyrkan är i en kris
Det har den iofs varit förut och klarat sig, men inte utan skador. Frågan är om vi vill gå igenom det igen? Eller om vi har lärt oss av de historiska misstagen?
Och innan du börjar fundera på om vi verkligen ska diskutera det här offentligt:
Martin Luther var 34 när han spikade upp sina 95 teser på kyrkdörren i Wittenberg – antagligen för att han inte hade nån blogg.
(Nu råkar jag vara 34, men vill i övrigt inte alls jämföras med Luther. Jag var 33 år som Jesus förra året men misslyckades gravt med att rädda världen. 😉 )
Till sist en öppen fråga: Vågar man brinna längre?
Brinner du fortfarande? Har du brunnit? Längtar du efter att brinna?
Berätta om det här i kommentarerna. Är det omöjligt? Ska vi ge upp?
Ni som sitter på beslutsposterna, i styrelserna och på domkapitlet. Ser ni det jag ser? Vill ni vara med och förändra eller är ni nöjda som det är?
Välkommen att samtala!