Brinna, bränd, har brunnit
Det här är ett personligt inlägg om jämställdhet, åldersstruktur, lojalitet, makt och eldsjälskvävande inom kyrkan. Det är en reflektion från en utifrån-kille som på kort tid fått ett bultande hjärta för Borgå stift. Jag har inte helhetsbilden, men jag har en känsla av att vi borde prata mer om hur saker fungerar. Så det är det jag gör. Offentligt, för att alla ska få vara med.
Jag började jobba som ungdomsarbetsledare i Matteus församling, Borgå stift sommaren 2010.
Jag hade (o)turen att hamna i ett extremt inspirerende arbetslag med en förändringsbenägen och brinnande kyrkoherde (trots sin aktningsvärda ålder). Vid den tiden hade jag av olika anledningar tappat tron på kyrkan och tänkte mig att jobba för brödfödan ett tag för att sedan växla spår i livet. Känslan av att kyrkan oftare kväver tro än väcker den var överväldigande.Men här började mitt hopp väckas. Kanske fanns det möjligheter här? Kanske är man inte helt fast i dogmer och traditioner. Kanske det här på riktigt kunde vara en relevant kyrka för mig och min generation.
Jag tvekade, bränd som jag var, men sen började jag brinna…
Projektet Andligt liv på webben andades framåtanda.
För mig var det ett av några skimrande bevis på kyrkans framtid. Under de här två åren har jag sett både bra och dåliga saker, precis som det måste vara i en organisation med människor i, men några hoppets glimtar fick mig att fortsätta brinna, engagera mig, ta initiativ, fördjupa mig, knyta kontakter.
Jag ville tro, jag ville brinna. Jag kan inte påstå att jag inte blev varnad, flera personer sa att det går inte att förändra, det har försökts förr. Det kommer att sluta olyckligt. Men då hade elden redan tänts.
Den senaste veckan har varit intressant på många sätt.
Via mitt engagemang för min ljusglimt Andligt liv på webben så har jag fått syn på mörkglimtarna. På det som jag blivit varnad för, det som kanske omöjliggör förändring. Det som redan släckt många eldar. Jag talar nu inte om personer utan om strukturer, organisationsproblem, traditioner och rädslor. Jag tycker det på otäckt många håll i vårt stift andas en hopplöshet. Man talar om att det är ekonomisk kris, men jag skulle snarare vilja säga att det är en andlig kris. För många eldar har fått slockna eller brunnit ut och det har inget med pengar att göra, eller så har det allt med pengar att göra…
Vad är då problemet?
Jag har inte hela svaret, men efter känslan av att beslutsfattarna inte förstår vad jag pratar om i det här fallet började jag titta på hur beslutsfattarna ser ut. Inte bara i det specifika fallet utan i stiftet i stort. jag är ledsen att säga det, men där är det nästan bara gubbar. Bra gubbar, snälla gubbar, kloka gubbar, erfarna gubbar. Gubbar som känner varandra och som stöttar varandra. Säg emot mig om jag har fel. Men i princip alla ledande poster i stiftet innehas av män över 40 oftast 50?
Det här, är ett problem, inte i det enskilda fallet, men både i könsstruktur och i åldersstruktur. Kan vi göra nått åt det? Vill vi ens?
Jag är inte ute efter en revolution, jag bara konstaterar att nuvarande system inte fungerar så bra och att antingen kommer det att dö ut eller explodera om vi inte aktivt gör nått åt det.
Ett annat problem är att ingen vill prata om det
I mail från alla möjliga håll och i privata diskussioner så har jag fått både påhejningar och suckar av hopplöshet. Men ingen vågar säga nått. Man hänvisar till lojalitet och att man ska ta diskussioner internt för att det kan skada kyrkans anseende… Newsflash: Vi har inte så mycket att förlora längre. Lojaliteten och oviljan att prata om saker gör i det här skedet mer skada än nytta. Den kväver röster istället för att ge plats. Det gynnar dem som redan bestämmer.
Kyrkan är i en kris
Det har den iofs varit förut och klarat sig, men inte utan skador. Frågan är om vi vill gå igenom det igen? Eller om vi har lärt oss av de historiska misstagen?
Och innan du börjar fundera på om vi verkligen ska diskutera det här offentligt:
Martin Luther var 34 när han spikade upp sina 95 teser på kyrkdörren i Wittenberg – antagligen för att han inte hade nån blogg.
(Nu råkar jag vara 34, men vill i övrigt inte alls jämföras med Luther. Jag var 33 år som Jesus förra året men misslyckades gravt med att rädda världen. 😉 )
Till sist en öppen fråga: Vågar man brinna längre?
Brinner du fortfarande? Har du brunnit? Längtar du efter att brinna?
Berätta om det här i kommentarerna. Är det omöjligt? Ska vi ge upp?
Ni som sitter på beslutsposterna, i styrelserna och på domkapitlet. Ser ni det jag ser? Vill ni vara med och förändra eller är ni nöjda som det är?
Välkommen att samtala!
Relevant kyrka 
En kyrka är och skall alltid vara traditionell i någon mån, eftersom grundsakerna förblir desamma: en treenig Gud, Jesus som dog och uppstod, mannen och kvinnan som Guds skapelser. Därför kan vi inte heller börja viga homosexuella par – med all respekt och välsignelse till dem som individer. Jag motsätter mig inte heller traditionella mässor och gudstjänster, eftersom det finns folk som upplever det viktigt att kunna prisa Gud på det viset. Men det borde också finnas alternativ för mänskor som längtar efter någonting annat. T.ex. så behöver man inte alltid sjunga bara psalmer i kyrkan. En liten sak som jag märkte under mitt besök i Sverige i en evangelisk-luthersk gudstjänst, var att man hälsade och välkomnade alla nya, som inte förut varit i kyrkan. Det gav en helt annorlunda typ av samhörighet – det här är vår kyrka och vår församling! Dessutom fanns där ett ”lovsångsteam” som spelade gitarr och ledde lovsångerna som hela kyrkan sjöng. Sådana saker har en mycket starkare naturnära effekt på mänskor jämfört med en högtidlig orgel uppe från läktaren, även om jag inte säger att vi helt och hållet ska sluta sjunga psalmer, absolut inte.
I den finländska evangeliska kyrkan drunknar man så lätt i massan. Detta gäller dock enligt min erfarenhet inte frikyrkor i Finland; dem borde vi också lära oss nånting av. Det är gemenskapen i församlingen som får folk att återvända till kyrkan om och om igen. Så själv tycker jag att det är det som vi ska satsa på. Kanske en så enkel sak, som att samla mänskors e-postadresser, dit man skickar dem info om vad som händer i kyrkan, kunde göra under och få folk att besöka kyrkan oftare än en gång om året om julen.
Jag tycker att Julia har lagt märke till många relevanta saker. I motsats till folkkyrkan har ju frikyrkorna till och med en växande medlemskår och det finns många som attraheras av den engagerande stämningen. Själv har jag också upplevt välkomshälsningar som nykomling i församlingsverksamhet, vilket var helt i enlighet med hur man uppmanat kyrkan att göra. Det finns redan metallmässor o dyl, och t.ex. har vi här i Mejlans underbar jazzfiilis på Tomasmässorna, vilket åtminstone jag personligen uppskattat.
Ändå räcker det inte att poppa upp kyrkans fasad med svängig musik och snygga präster som omfamnar en varmt. För den unga kritikern är det fortfarande budskapet som förblir suddigt och då orsakar en frikyrklig glansbild bara en ännu större avståndskänsla. Att bli inbjuden som en i familjen lämpar sig inte för den som hellre bara iakktar från hörnet, om man inte kan känna sig delaktig från första stund förskjuts man bara mer ut i periferin av en sådan atmosfär.
Man vill ju bli accepterad som en i gänget efter att folk bekantat sig med en och vet vad man är för typ. En vänskap som inte kräver erkännande är ju bara skenhelig.
Mitt recept: Introducera också sådana evenemang på agendan dit utomstående välkomnas som det de är – tillfälliga deltagare som kommit pga. någonslags intresse men kanske också med vissa fördomar och farhågor. De kan utöver detta också ha värdefulla synpunkter och träffande frågor – vilka det är skäl av kyrkans folk att uppmärksamma och uppmuntra till. Exempel på sådant evenemang kunde vara en föreläsninsserie, ett seminarium, en workshop, en uppvisning, en ”öppet-hus” typs evenemang, en diskussionskväll, en temadag, etc.
Jenny: du har delvis rätt och där har du många fina ideér. Men inte är det nödvändigtvis skenheligt att välkomna en utan vidare. En kyrka som följer Jesu fotspår tar nog emot vem som helst med öppna armar – det är ju inte våra gärningar eller hurdana vi är som mänskor som är det viktiga utan tron på en gemensam Gud. Men man måste nog också ge passligt med rum för mänskor. Kanske det viktigaste är att man ger dem en ordentligt chans att komma in i verksamheten.
Man blir rörd över hur kloka tankar som har yppats i detta forum, tydligen finns det fina människor med stort potential i dessa kretsar trots allt! Själv har jag mycket inaktivt sökt andra med liknande tankar om förnyelse av Borgå stift (och varför inte hela evangeliska lutherska kyrkan i Finland). Själv brinner jag väl lite på sparlåga angående engagemang. Kanske brist på uppmuntran eller avsaknad av rätt forum har förhindrat min låga att ta eld på riktigt.
Ändå känner jag det lilla pirret av en låga då någon talar om kyrkans relevans i dagens värld. Goda lösningar börjar bli dyra och eldsjälarna få. Mina kopplingar till kyrkan eller andra trossamfund är få, erfarenheterna futtiga, och jag anser mig inte ens vara särskilt kristen – jag representerar alltså den passiva massan som skyr kyrkan. Ändå menar jag att intresset finns, hos mig personligen och många andra passiva församlingsmedlemmar. Jag vill att kyrkan skall bli relevant för mig och andra människor, initiativet måste dock komma från den inre kretsen, av de erfarna ”gubbarna” – för man vill ju inte trampa någon på tårna.
Missunsamheten kan desermera många möjligheter. Jag känner igen känslan från andra föreningssammanhang av många olika slag. Alla parter skulle vinna av att vara mer ödmjuka och lyhörda och att ty sig till de som orkar lyssna och förstå. Man är aldrig ensam om sina tankar, men ibland när man brinner hårt för något kan man bli så förbländad av sin egen entusiasm att man glömmer vikten i att förklara grunden i sina tankebanor för de som inte är lika insatta. Det tar också mycket tid och energi att förklara sina idéer, speciellt till nån som vid första anblick ger bilden av att de ändå inte är på ens sida eller vill förstå. Men det skulle vara viktigt att man hålls enade och inte splittrar upp sig mera i små delar när åsikterna går i sär, så som vi i historien sett att det ofta går. Vill man ändå i grund och botten jobba för samma sak är man starkare tillsammans fastän små diskrepanser finns.
För min egen del skulle jag hoppas på en kyrkare som är öppnare för sökare och vardagsfilosofer. Att lära är A. och O., men lärandet av religion måste anta dagens pedagogiska metoder där kärnan är kritiskt tänkande, fördomsfri diskussion och uppmuntran till nyfikenhet. Varför ligger tyngdpunkten i att tacka och be, då det är irrelevant vad man tillber eller tackar om man inte i första hand kan förstå? Man skall inte vara rädd att förlora i den religions-vetenskaps-debatten och därför utesluta medlemmar med en liberal Guds- och livssyn ur gemenskapen genom att säga: ”Kyrkans syn är…”. Själv har jag en ateistisk Gudssyn men tillber Jesus och vill i alla avseenden leva kristet. Det låter kanske som en ovanlig soppa, men de facto har jag upplevt att det är rätt allmänt bland min sociala grupp unga vuxna. Jag vill att man tillåter en diskussion på detta plan och uppmuntrar till andligt växande inom kyrkans fyra väggar. Det finns fina exempel på dylika evenemang: Alfakurser, Gräv djupare där du står -projektet i H:fors osv. Men för att hitta målgruppen till dessa evenemang krävs ett duktigt internetteam!
Jag är kvinna, född 1961, och prästvigd för Stockholms stift i Svenska kyrkan för tolv år sedan. Sedan drygt ett år tillbaka tillhör jag Borgå stift och tjänstgör på Åland. Det är inte alls min erfarenhet att en ”moderniserad” kyrka är mer orädd och öppen än en kyrka som är förankrad i traditionen. Feministteologi blir mycket lätt dogmatisk, det uppstår inflytelserika klickar med de rätta åsikterna som i praktiken styr kyrkan. Den som tänker självständigt har ofta svårt att göra sin röst hörd, och lika svårt att få tjänst. I Stockholms stift blir den prästkandidat som motsätter sig att viga homosexuella par idag inte prästvigd. Det är inte fråga om att tillåta en teologisk mångfald bland prästkandidaterna. Tack och lov befinner sig inte Borgå stift och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland där. Själv är jag tacksam för att få tjänstgöra i Finland, i ett klimat som jag uppfattar som mycket öppnare än det svenska. Jag känner att jag kan andas fritt och vara mig själv här, att jag inte är tvungen att leva på sparlåga, utan kan brinna varmt och klart för det jag tror på.
Jag tror på en kyrka som är förankrad i traditionen. En kyrka som inte är förankrad i traditionen har förlorat sin själ, sin identitet. Hon är inte längre kyrka i ordets sanna bemärkelse.
Samtidigt släpar vi, Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, på historisk barlast som vi nog så smått kunde börja göra oss av med. Till den historiska barlasten hör vår kyrkas stora intresse för gudstjänststatistik: hur många som deltar i en gudstjänst, tar emot nattvarden och så vidare. Det är ett arv från den gamla svenska tiden. Idag har detta historiska arv ingått en ohelig allians med vår samtids fascination för höga tittarsiffror. Det tror jag är en orsak till vår kyrkas stora intresse för hur mycket folk som kommer till kyrkan (gudstjänsterna). Det är ju ett mått på vår framgång, på hur många vi når med vår förkunnelse.
Allt detta bygger, menar jag, på en missuppfattning om vad mässan är och vad den är till för. Mässan är tillbedjan inför Guds ansikte. I mässan bär den gudstjänstfirande församlingen (oavsett hur stor eller liten den är) fram sin bygd, stad eller ort inför Gud, och får ta emot Kristus, sann Gud och sann Människa, som ger sig själv åt oss i den heliga nattvarden. Den söndagliga mässan förenar oss med alla kristna i alla tider. Om den drar mycket folk eller inte kan aldrig vara det avgörande. Mässan är inte i första hand, eller ens i andra eller tredje hand, ett missionstillfälle. Däremot ger den oss som deltar i den kraft att gå ut i hela världen och förkunna evangeliet. Inte i första hand kanske genom vad vi säger utan genom våra liv.
Tradition och relevans står inte i ett motsatsförhållande till varandra. Tvärtom, en kyrka värd namnet bör vara både förankrad i traditionen och relevant; relevant både för sin samtid och i ett evighetsperspektiv. De båda perspektiven kompletterar varandra. Det ena utan det andra innebär alltid en inskränkning och förtvining.
Följande berättelse, som jag hörde i en predikan av Kent Danielsson igår på Kristi himmelsfärdsdag, får illustrera vad jag menar: En pojke ville veta vad ett helt och fullt mänskligt liv innebar. Han fick då rådet att uppsöka en vis man som bodde i ett slott långt borta vid randen av ett berg. Efter många dagars vandring kom pojken fram till slottet, knackade på och blev insläppt.
Inne i slottet var det mycket liv och rörelse. I vart och ett av rummen pågick någonting, var det inte en fest så var det något annat. Till sist hittade pojken den vise mannen i ett av rummen, för att få upplysningen att denne var upptagen med annat. Om tre timmar skulle pojken få tala med honom. Fram tills dess fick pojken i uppdrag att hålla en sked med tre droppar så att dessa inte rann ut.
Pojken tyckte att uppdraget var enkelt. Han gick omkring i slottet under tre timmar och såg noga till att ingen av dropparna rann ut. När tre timmar hade gått gav han tillbaka skeden med dropparna till den vise mannen. Då frågade den vise mannen vad pojken hade sett under de tre timmarna på slottet. Hade han sett alla de glada och festklädda människorna? Pojken svarade nej. Hade han sett den vackra trädgården, som den vise mannen hade tillbringat flera år med att anlägga? Pojken var tvungen att svara ned för andra gången. Hade han då sett de vackert inbundna böckerna i slottsbiblioteket? Pojken svarade nej en tredje gång. Då sade den vise mannen åt honom att gå samma väg en gång till.
När pojken kom tillbaka för andra gången frågade den vise mannen honom, om han hade lyckats bevara skeden med de tre dropparna. Det hade inte pojken. Då sade den vise mannen till honom: När du lyckas bevara dropparna och samtidigt ser och deltar i allt omkring dig, då lever du ett helt och fullt mänskligt liv.
Kom att tänka på den här debatten och era inlägg när jag läste detta!
http://worshipleader.com/scripture-history-3/
Det gör ont att ta del av den smärta och frustration som uttrycks här. Samtidigt slår gnistor i mig. Ingen rök utan eld. Ingen smärta och frustration utan vilja och längtan. Om allt hade svalnat till en askgrå likgiltighet, då hade jag varit uppgiven. Men jag hör värme och kärlek i era inlägg, och det är bränsle på min eld. Tack, alla. Tack, Daniel, för att du öppnade frågan.
De gånger min låga har flämtat till, har det varit på grund av missunnsamhet jag har mött. Jag gissar att det handlar om ömmande ärr. Det gör ont att se andras glädje, inspiration och uppfinningsrikedom, om man själv traskar omkring i askan av något som en gång brann.
Kanske är det så att formen och traditionen ofta får tjäna som brandmur. När det blir obekvämt varmt är det enklare att säga: ”Vi brukar inte” än att säga: ”Jag vågar inte” eller ”Jag orkar inte”.
Mia, det var mycket bra uttryckt!!!!!!!! Jag oroas av att så många lågor bara flämtar nu, men det står skrivet:”En rykande veke ska jag inte utsläcka!”
Jag bara vill tro att vi behöver dela varandras längtan och frustrationer för att få fyr igen.
Tack Mia!
Tror att du har rätt i mycket. Jag tror att man också är rädd för förändring för att det är jobbigt och ansträngande.
Jag faller titt som tätt i den bekväma ”hur gjorde vi förra året” -fällan, det är ett tankesätt som ofta dödar kreativiteten och så småningom har man utmejslat ett koncept som är så fastcementerat att det inte går att ändra på hur irrelevant och otidsenligt det än är… *host*högmässan*harkel*
En följdfråga på det du skrev: Kan man tända eldar som slocknat för länge sen? Tror att där har vi som är lite yngre också ett ansvar, att respektera den eld som brunnit och kanske få den att börja brinna med oss…
Ja, förändringar kräver tanke- och handlingskraft, vilket det inte alltid finns överlopps av. Dessutom kräver förändringar mod. Mod att göra misstag, mod att vara vilsen och be om hjälp.
Jag tror att arbetslaget är den kraft som kan hjälpa eller stjälpa innovationsförmågan. Om arbetslaget är vänligt och uppmuntrande kanske man vågar sig fram med något nytt, något djärvt. Men om man känner på sig att Biblar kommer att komma flygande i huvudet på en om man lägger fram ett förslag, då förstår jag att man tappar både mod och inspiration.
Att misslyckas, att vara vilsen och pinsam är inte farligt om man har vänliga människor omkring sig. Man kanske tillsammans kan skratta åt försök och misstag. Men om man inte kan lita på andras välvilja förstår jag att man hellre tar det säkra för det osäkra.
Kan man tända eldar som slocknat för länge sen? Jag vet inte. Jag måste ju svara ja, för det hoppet kan jag inte släppa greppet om.
Hur lättantändlig man är idag beror kanske på varför man slocknade, någon gång för länge sen? Var det arbetsmiljön som kvävde? Var det något i mig själv som satte punkt? Var det familjesituationen som krävde min fulla uppmärksamhet? Var det något som gjorde mig desillusionerad?
Jag föreställer mig att det måste till en försoning på ett eller flera plan innan man kan glöda igen. Man kanske är besviken på sig själv, för att man handfallet stod och såg på när elden brann ner, de sista lågorna flämtade till och slocknade. Man kanske är besviken på sitt arbetslag för att det inte brydde sig om hur mycket ens brasa värmde och hur vackert den sprakade. Man kanske är besviken för att människor i ens närhet lät en brinna ner och inte lade på mer ved. Man kanske misstänker att veden från första början var fuktig och brann dåligt.
För att kunna brinna igen tror jag att det är nödvändigt att kännas vid de besvikelser man mött och fundera på hur det kom sig att det blev så. För att kunna gå vidare kanske man behöver förlåta sig själv och andra för att det gick som det gick.
När den gamla askan är bortsopad och veden har fått torka kan man försöka göra upp eld igen. Då är det bra att ha medarbetare som slår gnistor omkring sig.
Eller vad tror ni? Erfarenheter?
Vilken fin och viktig diskussion. Jag blir gripen särskilt av det du, Stefan, skriver. Inser plötsligt att det var du som avsågs när Daniel talade om en kyrkoherde med aktningsvärd ålder! Först trodde jag att det var förriga kyrkoherden han åsyftade. Sin gammal klasskamrat till dig inser jag plötsligt att jag innehar samma aktningsvärda ålder som du…Fast jag känner mig som ung vuxen är jag uppenbarligen inte det längre…Du stöttar fint och kärleksfullt och ödmjukt, gjuter balsam i dina systrars och bröders sår. Det värmer mitt hjärta att läsa.
Maria och Monica- er smärta känner jag igen. Jag inledde ju teologiska studier på gamla dar, först vid sidan av jobbet i några år, och sedan två år på heltid, på distans via Uppsala Universitet (började i ÅA) med sikte på orästvigning. För ett år sedan satt jag med min C-uppsats och kände hur jag körde fast. Min uppgift var att analysera Bo Giertz klassiker ”Stengrunden” ur feminist-teologiskt perspektiv. Den analysen gjorde mig så bedrövad att jag kände mig tvungen att lägga studierna på hyllan, vilket till en början fyllde mig med stor sorg. Inte marginaliseras vi kvinnor längre som på ”Stengrundens” tid, men inte hörs vi heller. Plötsligt kände jag att hela den kristna tron är och har varit formulerad av män, för män, att den till stor del handlar om män…Jesus lyfta fram kvinnorna, men det gjorde inte hans efterföljare. Det feminist-teologiska perspektivet kan i sin tur bli alltför radikalt för mig- det kräver en total omformulering av tron…Jag kände att jag som femtio-plussare hade en alltför lång väg att gå om jag inom ramen för studierna skulle sätta allt på ända. Rent praktiskt också har studierna gått för långsamt- jag har inte lyckats skrapa ihop mer än 100 sp av erfordrade 300… Så nu har jag bokstavligt talat lagt teologin på hyllan, i varje fall för ett tag framöver, och börjat jobba som sjukskötare på en psykiatrisk rehabiliteringsavdelning. Där jag möter många vingklippta, skadade människosjälar. Som jag faktiskt känner att jag kan hjälpa, trösta och uppmuntra ibland.Med Guds hjälp. Han, hon eller hen som vandrar vid min sida och andas sin närvaro i mitt liv.
Men någonstans älskar jag ändå min Kyrka som har varit en del av hela mitt vuxna liv, med början från ungdomsgruppen i Matteus församling där du och jag häckade på sjuttiotalet, Stefan…
Och trots att diskussionen är smärtsam och utlämnande är jag innerligt glad och tacksam över att den förs. Bara ur ärlighet och öppenhet kan något nytt födas fram.
Det enda som hjälper mot hopplöshet och förtvivlan, skriver Moder Teresa, är kärlek och ännu mer kärlek…i
Läste slarvigt igenom mitt inlägg innan jag tryckte dit det.- ”sin gammal klasskamrat” ska förstås vara ”som gammal klasskamrat”, och ”oröstvigning” ska vara prästvigning. Men det förstår ni som intellgenta läsare!
TACK!
JO, vi finns, vi som brinner, brunnit och fortsätter att brinna öven när vi blivit brända!
❤
jag har varit ganska kaxig men inte mer. jag har varit ganska kreativ men inte mer. jag har brunnit höghusstora lågor men inte mer. det är med tacksamhet jag döper en liten människa, talar mod med dom som vill varandra jämt och håller om den som förlorat så länge jag bara kan men jag har slutat att tänka kyrka. visionerna och ambitionerna har fått på truten för många gånger och glastaket är för hårt. utsätter mig inte längre. jobbar i tysthet med det lilla men sörjer våldsamt. är barnsligt besviken över den kyrka som jag så länge tvekade att tjäna inte var så människovänlig, jämställd eller glad. och det sista är det värsta och själv är jag en surpuppa. tack till alla som skrivit viktigt och klokt. p&k/m
Det känns smärtsamt att läsa det du skriver, Maria. För många har du varit en symbol för en förnyad och trovärdig kyrka. Det är jobbigt att läsa om hur du känner det nu. Och jag frågar mig om det har blivit en regel att de som ger mycket av sig själva skall drabbas av en besvikelsens smärta. Du är ju inte ensam.
Förlåt, Maria – och förlåt alla ni andra som har utelämnats, utnyttjats och övergetts av kyrkan när ni har gett er själva som en gåva och ställt er till kyrkans disposition i vår Herres tjänst. Förlåt oss som hade möjlighet att hindra smärtan, men inte gjorde det.
Det händer att vår Herre låter en del av vår tro ta slut, om det är så att den bygger på fel grund. Och det händer att han ibland omskapar oss på ett sätt som är smärtsamt, men som leder till att vi blir mera av det han har avsett oss att vara. Men det har aldrig varit vår herres vilja att någon enda av hans vänner skall gå gråtande bort från den gemenskap han har kallat dem till.
Vi kan inte alla få som vi vill. Vi behöver ibland vara mycket kreativa när det gäller att låta olika uttryck för tron ta form i kyrkan. Men nu handlar det inte om VAD vi skall göra utan om HUR vi gör det. Hur vi bemöter varandra.
Snälla Maria och snälla alla ni andra som sargade går gråtande på vägen. Ge inte upp. Försök finna mod att förlåta och våga försöka ännu en gång. För deras skull som är ännu svagare och som behöver se ett ljus i mörkret. För själarnas frälsning. För Guds skull. För Jesus. När Han vandrar tillsammans med er. Vem kan då stå emot i längden?
Maria, jag har tänkt mycket på dig när jag har läst dina kolumner och Daniels blogginlägg. För mig är det ofattbart att så många velat släcka din låga. Antagligen är man missunnsam, avundsjuk, rädd. Därför att du har så otroligt mycket att ge, så otroligt många fina gåvor, så otroligt viktigt budskap.
Det är väl just det att vi har de enorma hindren som heter missunnsamhet, avundsjuka o rädsla!! Och därför sitter vi med lindade fötter & armar, sår i själ o hjärta. Men jag VILL tro att det finns en väg framåt! Att hinder kan rivas!
ni är jobbigt fina. nu skäms jag lite. att jag krävt för mycket. inte är min väg svårare än andras men mitt tålamod är mindre. girig är jag på livet, rastlös i kyrkan. men kanske en liten brasa kan räcka? gnistan i människomötet? den nyfödda på armen, den som snart skall lämna i handen? för dem gör jag skillnad. det vet jag. i predikstolen kan samma hända även om det är längre till omfamning. men strukturen, hierarkin och framtiden får någon med mera bränsle fixa. någon som har stål på näsan för patriarkatet sparkar där näsbenet är som svagast. alla era ord bär mig vidare. nu 2 predikningar medan knoll&tott sover. helig ande fyll min penna med ditt bläck!
Känner igen mig i mycket du skriver om glastaket, och om hur den som vågar sticka ut får på käften. Men, där nere på botten när man har insett att den etablerade kyrkan aldrig kommer att ge en en fast tjänst eller någon annan möjlighet att bli en påverkare, där finns friheten. För vi som är av fel kön för att räknas, vi som brinner för hett och hörs för mycket, vi har inte längre något att förlora. Vi kan öppet stå upp för dem som blir trampade på, bli en röst för dem som har slutat sjunga. Vi räknas ju inte där besluten fattas – men som du sa så räknas vi hos dem som har tystnat, dem som har mist sitt allt, dem som ingen annan hör. Och det är därifrån som förändringen kommer att komma. Vännen, han som gärna höll till hos dem som inte räknades, talade om hur stenarna själva skall ropa om inte lovsången från hans vänner fick ljuda. Kanske stenarna snart börjar ropa. Kanske den stumma massan av kyrkfolket röstar på det enda sättet de kan: med fötterna. För om det finns en helig ko i kyrkan så är det kyrkskatten, d.v.s. inkomstkällan. Börjar folket rösta med fötterna och dra sig ur kyrkan tror jag att det blir fart på kyrkostyrelsen. Eller så står kyrkan fast i sina strukturer till sin (snara) undergång, och nånting nytt växer fram som form för lovsången.
Monica. Jag vågar ännu tro att du igen skall få en fast tjänst i kyrkan och att du kommer att ha möjlighet att ännu påverka kyrkan. Jag har ofta sagt att jag tycker att du är en tillgång för kyrkan när set gäller administrativa uppgifter och att din andliga vandring har lett dig längs vägar där du har väckts till kärelek till de minsta. Du är inte övergiven, du heller. Det måste finnas en plats i kyrkan fär dig som svarar mot de gåvor du har. Ge inte upp du heller. Du har tröstat så många som har tappat modet. Gud skall nog sända någon att ge dig upprättelse.
Tack Stefan, du orkar alltid trösta. Att läsa vad dina medarbetare har att säga om ditt ledarskap känns så gott. Jag känner ju dig och vet att det de säger stämmer.
Faktum är att jag har börjat trivas med den frihet det ger att inte vara en del av systemet. Det finns ingen att hålla uppe masken för – och när man inget har att förlora är det onödigt att hålla fast vid ett bittert bagage att släpa på.Det blir mera luft omkring en, mera syre för lågan.
Så tror jag ju att så länge kyrkan står, måste vi försöka påverka genom strukturerna. Vi behöver tala oss samman, vi behöver söka alla kanaler att påverka i det som just nu , med alla sår, är Kristi kropp. Och oroliga behöver vi nog inte vara: när kyrkan faller ihop har nog vår Herre uppgifter för oss i det som sedan växer fram 😉
När jag var ungdom, var jag mycket aktiv i kyrkan, sökte svar, sökte sanningen, sökte den relevanta frågan. Min bibel är full av understreckningar i olika färgkodsystem, mängder av frågetecken, varav bara endel har kryssats över. Ungdomsprästerna i min församling måtte ha blivit gråhåriga med mej…! Men som ung vuxen ökade mitt tvivel för kristendomen, men speciellt för kyrkan. Ingen vågade då tänka annorlunda, tvivla offentligt på allvar, ifrågasätta, förändra det invanda.
Jag är fortfarande en sökare. För mina barns skull har jag velat höra till kyrkan (går inte nu in på varför, det är en längre historia). Om ni, som vågar vara annorlunda – speciellt du, Maria – inte hade vågat, hade jag skrivit ut mej för länge sedan. Ni är orsaken till att jag tror att kyrkan har en inneboende kraft till en världsomvälvande förnyelse. Inte genom dogmer och traditioner, utan för att kristendomen framom många andra religioner står ut med osäkerhet, tvivel, ifrågasättande, osäkerhet. Står ut med livet, står ut med mänsklighet och med människan, utan att ha svar på allt.
Daniel, jag har nyligen hört dej första gången i samband med min dotters skriftskoleinledning. Ditt tal till konfirmanderna berörde mej djupt. Du talade om ditt sökande, ditt tvivel. Du verkade mycket uppriktig och äkta när du beskrev hur du väntar på sommaren, och tillsammans med konfirmanderna själv komma vidare i dina tankar. Du tonade också in till de ungas kultur och vilja att tänka stora existentiella tankar. En uppriktig ödmjukhet och respekt.
Tack vare er tror jag att kyrkan har en chans. Kristendomen klarar sig givetvis, men kyrkan behöver er. Tack för er eld.
Anna
Det ger mod och kraft att läsa det du skriver. jag är övertygad om att kyrkans eventuella framtid kräver en slags reformation. En reformation från det slentrianmässigt trygga till det våghalsigt trygga.
Jag har alltid utgått ifrån att om Jesus verkligen är vägen sanningen och livet så håller han att prövas. han håller att ifrågasättas. En kyrka som bygger på Jesus måste också hålla för att ifrågasättas. Måste vara genomskinlig äkta och ärlig även i sina brister, det är den tron som jag vill föra vidare. Inte en tro som bygger på ärvda doktriner och traditioner utan en tro som har verklighetsförankring och som står kvar när det blåser storm.
Skulle gärna fundera på din bibels frågetecken med dig nån gång! Kanske har vi samma?
Också jag har brunnit, blivit utbränd, fattat eld igen! Och med tilltagande ålder (är definitivt i gubbåldern, fast av ”fel” kön för att vara beslutsfattare) har jag kommit till den beska insikten att det är bara genom att ge sig in på spelplaneen som man kan påverka spelet. För att kunna påverka måste vi engagera oss i strategiarbetet, i utvecklingen av framtidsvisionerna o.s.v. Allt det som tar tid, känns ”gubbigt” och snabbt tar död på den där brinnande lågan. Strukturer kan inte förändras utifrån utan att raseras. Det är genom att skaffa oss behörighet, kunskaper och position inom kyrkans knastertorra organisation som vi kan påverka. Och vi är faktiskt redan rätt många som har gett oss in i arbetet med att vränga lagar och förordningar minst lika bra som de som nu svingar klubban. Risken är bara att syret inte räcker till där inne bland paragraferna.. Jag vill nämligen tro att också den maktelit som du ser så förgubbad i början hade samma eld, samma drömmar om kyrkan som en öppen famn….
Vad jag vill säga är att det inte hjälper att vara arg eller uppgiven, vi behöver jobba ihop för att åstadkomma förändringen inifrån också om det tar några år. Redan nu borde vi börja samla namn för nästa församlingsval, vi borde skriva motioner till stiftsfullmäktige, vi borde kontakta kyrkomötets medlemmar. Tillsammans kan vi andas syre på elden och få till stånd förändringar. Vem blir den första att få sitt församlingsråd att skriva en motion till stiftsfullmäktige?
Det finns visst en bok som heter ”Brinna, bli bränd, glöda igen” – det finns ändå hopp någonstans… Just nu förstår jag bara inte varför en verksamhet som uttryckligen riktar sig till den grupp som är mest benägna att skriva ut sig ur kyrk…an ska skäras ner. I alla strategier m.m. talas det bara om begränsningar och nedskärna resurser – tänk om de första kristna hade stirrat sig blinda på hur få de vara och hur få resurser och lite pengar de hade? Var är tron och hoppet i dag? Varför finns inte viljan och visionerna och fantasin att finna nya medel att nå ut med budskapet?
En kort tanke från mig som jobbar som präst i Svenska kyrkan är att jag ibland möter människor som tänker att Facebook, Twitter etc. är något avskiljt från den ”verkliga” världen, vilket det inte är.
Tänk om det satt 100 ungdomar på stan och ville prata. Då vore det ytterst märkligt om vi då skulle behöva ta beslut i olika instanser och skapa projekt m.m. för att få resurser till att gå och snacka med dem.
Vi måste inse att människor idag kommunicerar på en mängd olika sätt och att olika människor föredrar olika sätt att kommunicera.
Det jag också vill lyfta upp är att vi som är ledare i församlingar på olika sätt inte är de som måste sköta all kommunikation utan också uppmuntra människor i våra församlingar att se fördelarna med dessa kommunikationsmodeller och låta sin tro synas där i de sammanhang de är.
Jag förstår din frustation, Daniel! Och är glad över att du skriver om den! Jag gillar ditt sätt att så fullständigt engagera dig i allt det du gör. Jag är övertygad om att vi inte kommer att klara oss utan en webbkordinator och att det kommer att komma en lösning. Problem är till för att lösas. Kanske vi som brinner för det ska träffas och diskutera strategier? Och skriva ett initiativ till höstens stiftsfullmäktige?
Sen tycker jag att du är så otroligt lyckligt lottad som har en kyrkoherde som Stefan! Som brinner och som gillar att du brinner! I din lokalförsamling har du ju oändligt med möjligheter. Men de kanske inte räcker för dig?
När jag tänker på mig själv och min låga så beror den nog på två saker. Dels min längtan att få vara med och skapa en bättre värld (arbeta för Guds rike, lindra nöden, göra allt lite vackrare/skapelseskönare) och dels möjligheten att få göra det. Jag har, tack vare min chef, fått utrymmet (växtplatsen) och resurserna som behövs. Och egentligen räcker den församling jag jobbar i för att hålla lågan brinnande. Det finns tillräcklig många utmaningar just här och nu för att jag ska få lust att kavla upp ärmarna och jobba (möte människor, skriva en bok, visionera ungdomsarbete, fortbilda mig, skapa gudstjänstgrupper, utveckla webbarbetet).
Jag tror också hårt på våra olika träffar runt om i stiftet, kyrkan, norden. Där man har möjlighet att möta andra människor som brinner och smittas av dem. Jag tycker alltid att möten med dig ger mig ännu fler drömmar och ännu mer lust att jobba i vår kyrka!
Om det inte fanns problem att lösa skulle det då vara lika roligt att jobba?
Är glad att du hittat/fått/tagit dig utrymmet att brinna.
Men ser du det jag ser? Håller du med? Webbfrågan är nu bara ett symptom för det jag försöker att beskriva. Vad tror du om det?
Visst ser jag det du ser. Det finns mycket maktmissbruk, missunnsamhet, åldersrasism och kvinnoförtryck i vår kyrka. Men jag har så svårt att förstå det. Dels för att jag inte själv varit föremål för så mycket av det och dels för att jag inte vill tro att det är sant. Men det är med sorg i hjärtan jag ser människor kvävas och ge upp.
Hej Mia, Daniel, Maria, Mi, Stefan, Sissi och alla andra!
Så viktigt och fint att frågorna om engagemang och livet i kyrkan tas upp. Jag tror att det är frågor som på ett eller annat sätt berör alla som är engagerade i kyrkan, antingen som anställd, frivillig, förtroendevald eller som vanlig medlem i folkkyrkan. För mig är det viktigt att tänka på Gud som livgivaren, och oss människor som mottagare av liv. Det gäller för mig att öppna mig och se vad som händer. Och så gäller det att möta de mänskor jag möter med kärlek, som jag hela tiden behöver mer av….Och då blir jag glad när jag ser engagemangat hos dig, Daniel och Patricia. Jag hoppas innerligt att engagemanget inte skall slockna, för det behöver vi kristna och kyrkan.
Så tror jag också det är viktigt att möta varandra och dela våra erfarenheter, som i denna blogg. Dela erfarenheter av att livet inte alltid är enkelt, det finns många olika krafter som påverkar oss, och det är ofta en kamp för att orka tro, hoppas och ha tillit till att Guds liv, Guds goda vilja skall få ske. Harry potter har gett mig många insikter i hur viktigt det är att vi i kyrkan också vågar tala om det som inte är bra, det var modigt av Harry P att våga nämna Voldemort vid namn. Och jag blir glad över att höra tex dig Mia som får ge utlopp för ditt engagemang, För det handlar väl också om det, att mänskor i kyrkan skall få och hitta en plats där deras engagemang kommer till sin rätt.
själv vet jag inte om jag brinner nu, jag vet att jag har brunnit och blivit bränd. Just nu försöker jag göra mitt bästa i det jobb jag har, Gud till ära och mina medmänniskor till tjänst. Jag känner mig som glödande kol, det finns liv, men lågan är inte särskilt synlig, för mig i varje fall. Så visst behövs det syre, och frågan är hur vi ger plats åt Vinden att blåsa i våra system och strukturer.
Henrica
Instämmer med Stefan och tycker att det är trist att alla förändringar tar tid (även om jag inser att det kan vara bra med klokhet innan efterklokheten kommer med sin stora sten som man sen ligger flat under). Bara i det egna livet har det gått fort.
Så länge elden hålls brinande i vårt inre så går det inte att låta bli att fortsätta brinna. Märker ständigt av både motstånd och brottningskamper, men då gäller det att ha ett nätverk av människor med glöd. Börjar lågan falna tar den snabbt ny fart när man kommer tillsammans. Men den egentliga elden kan bara fås av innerlig personlig gemenskap med Jesus.
Vi jobbar vidare!
Tack.
Nu handlar det här inte så mycket egentligen om den personliga elden utan om de mekanismer som gör att den så ofta kvävs. Inte ens Jesus kunde ju stå emot det. Hoppet är väl att vi dör och uppstår med honom. Om och om igen.
Men man borde kunna göra nått åt det, har vi inte kommit längre än på Jesu tid?
”Men man borde kunna göra nått åt det, har vi inte kommit längre än på Jesu tid?” Inget nytt under solen. Brukar fundera i samma banor ganska ofta. Ibland tror jag att många faktiskt är rädda för elden. Elden är inte så lätt att kontrollera och kan innebära att den bekvämlighet som gamla hjulspår innebär försvinner. Genom att göra kyrkan till en begränsad låda med ett färdigt gammalt innehåll så kan man lättare ha koll men tillflödet av syre och möjlighet för eld begränsas betydligt. Vi sätter på det sättet också upp ramar för vad vi tillåter Gud att göra i vår kyrka.
Det vi kan göra är att,precis som du Daniel, våga sätta fingret på den ömma punkten och ta upp en diskussion. På det sättet kan de som brinner kamma närmare varandra och om vi inte ger upp kan vi nogbränna hål på en vägg och få elden att kunna ta upp syre och spridas.
Håller med!!!
Jag har tänkt över om jag ska tiga eller tala. Som ”den webbanställda” är jag ju inte opartisk och det kan ju så lätt verka som att jag kämpar för mitt eget jobb. Det är klart jag gör – men inte primärt! Nu kämpar jag inte för min framtid utan för kyrkans webbarbete.
För det känns så snedvridet. Hur många tankar har vi inte tänkt kring ”meningsfull församlingsverksamhet”? Kämpat för att klubbar, samlingar och gudstjänster skulle engagera alla kristna? Funderat på hur kyrkan ska kunna vara relevant och finnas mitt i livet.
Nu har jag sett hopp. Visste ni att det finns flera som vill samtala än vad det finns de som kan lyssna? Visste ni att det ställs flera frågor än vad någon hinner svara på? Visste ni att det finns nöd som ingen ser och ilska som ingen lyssnar till. Att det finns människor som vill bli sedda. Bekräftade.
Nej, det behövs inte en koordinator för webbarbetet. Det behövs många! Och det finns många – vårt stift kryllar av duktiga webbvänner. Men det känns så fel att höra att de gör webbarbete på egen tid. Att den virtuella världen inte räknas som riktig. Det känns fel att de inte skall ha rätt till stöd i sitt arbete, till någon som talar för deras sak och till dagar som kan inspirera dem och hålla dem uppdaterade. Jag har inte ensam klarat av det och då kan man väl för allt i världen inte minska på webbsatsningen?!
Det känns det bra att läsa alla kommentarerna här! Vi verkar vara många som ser hur viktigt webbarbetet är. Jag ser hopp – att det kanske inte är så ledsamt som det först verkade. För vi pratar ju inte mus-klickningar. Själva tekniken är inte överhuvudtaget intressant. Vi pratar om människomöten där det finns ett stort behov! Vi pratar om människomöten där kyrkan är efterfrågad.
Jessica Högnabba
Webbpräst
Så bra att du kommenterar. Du är ju den som har bäst överblick över arbetet och vad som behövs och görs.
Hoppas att man lyssnar, tar till sig din expertis, dina erfarenheter.
Men det har inte riktigt verkat så. kanske är du för ung, för ensam, för kvinna för att lyssnas på…?
Hej Daniel,
Jag känner igen det där med att brinna och bli bränd. Eller slockna, som i mitt fall. Det gör så ont att brinna för något och sedan möta bara motstånd och likgiltighet. I mitt fall resulterade det inte bara att jag tappade tron för församlingen, utan jag tappade även min tro på Gud. Jag hoppas att en dag få tillbaka tron på Gud, men jag vet inte om jag skulle vilja brinna igen. Det får kanske vara nog för min del. Är det värt det?
Jag hoppas att du inte behöver bli bränd igen – men lite rädd för att det kommer att hända.
Tack för att du vågar och vill dela din berättelse, den är superviktig, Ett vittnesmål om att elden kan slockna. Att det inte är ett hot utan en realitet.
Jag hoppas också
Jag sitter inte på beslutspost, men har någon sorts erfarenhet av systemen efter 25 års arbete i kyrkan. Ofta har jag undrat vad som får mig att brinna. Trots många motgångar och tröttnanden framför ”allt ska göras som förut” finns det ändå några eldsjälar med färska ideer och färdighet att ifrågasätta gamla tankesätt. Varje gång man möter en sådan församlingsmedlem eller medarbetare tänds gnistan på nytt. Och du, Daniel, har också med dina insatser i vår kyrka hållit lågan brinnande. På sätt och vis är jag också lite utifrån-kille om man talar om Borgå stift och Matteus. Jag är präst på andra sidan språkgränsen, i Helsingfors stift, men helt utifrån är jag inte. Jag arbetar i Helsingfors kyrkliga samfällighets gemensamt församlingsarbete och har kontakter till olika församlingar i stan, också över språkgränsen. Och på tal om Matteus kommer jag ihåg en god samarbetsvilja och gemensamma visioner. Jag arbetade 14 år i Mellunkylä (Mellungsby) finska församling, nuvarande Mikael.
Men nu ska jag svara din fråga: Visst vågar man brinna, men ingen orkar brinna ensam. Och webbarbetet är viktig för att få med också de människor som kanske inte orkar eller törs inte komma med i församlingsliv på grund av den otidsenliga eller gubbväldebetonade imagen som tyvärr har fått sprida sig ganska fritt. Jag börjar bli i gubbålder själv också och vill inte förneka livs- och arbetserfarenhets betydelse. Men för mig betyder de inte att jag skulle vända blicken bara tillbaks och tänka att allt var bättre förr. Jag har lärt mig att respektera unga människor och deras förmåga att se sådana saker som vi äldre har blivit blinda för. Och jämställdhet är en sak som jag brinner för också i min privatliv och politiska engagemang.
Att sprida evangeliets budskap och tradition betyder inte att kyrkan skall vända sig bakåt och allra minst betyder det att sprida pessimistiska tankar om kyrkans förfall eller minskande betydelse i samhället. Tvärtom! En levande tradition hittar alltid nya former i tiden. Evangeliums tid är inte alls förbi. Varför gå med i högljudda kyrkomotståndarnas vrål? Det finns plats i samhället för de värden och den gemenskap som kyrkan kan vara med att bygga. Och för att sprida de positiva tankar och kärlekens budskap som Jesus lärde oss ska vi vara med i webbvärlden och vad nu uppkommer i framtiden.
Därför är jag också orolig för Borgå stifts och kyrkans svenskspråkiga arbetets skull. Tendensen att göra förhastade ”sparningar” med stor iver och inte se till exempel den svenskspråkiga webbarbetens enorma betydelse vill jag inte svälja. Det finns många innovationer som kommer från andra sidan språkgränsen fast man så lätt hör att det skulle räcka med enbart några spåradiska översättningar i ”samma på svenska” -stil.
Vakna upp, säger även jag till beslutsgubbarna. Ta kvinnor och unga med! Låt ideer och tankar möta! Bygg inte andliga barriär!
Och du Daniel, keep up the good work! Tillsammans vi brinner än!
Tack Ilmaris för din kommentar.
Men jag undrar ännu, måste det verkigen vara så att lågorna ska behöva ha så ont om syre? Vad gör vi åt det? Eller är det en naturlag?
l”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen…” (Luk 24:32)
Du skriver bra, Daniel (för att vara så ung 🙂 ). Och din fråga är angelägen. Jag hoppas att det egentligen inte finns något annat svar än: visst skall vi brinna. För vi har inget alternativ.
Även om det känns som om elden skulle slockna så är det väl trotsets eld som har fått de största brander att rasa i kyrkan just som de har behövts som mest. Martin Luthers trots åstadkom stora förändringar i en situation där kyrkan hade tappat sin trovärdighet. Motsvarande eld hade tänts i Ignatius av Loyolas hjärta samma tid och även om hans eld inte var trotsets, så kom hans eld att utmynna i en brand som spritts från hjärta till hjärta ända fram till vår tid.
Också nu är kyrkan i en trovärdighetskris. Den har pågått redan en tid. Jag minns att när jag var i din ålder, och litet yngre rentav, så måste jag medge inför mig själv att det fanns en stor generationsklyfta i kyrkan och att jag fanns på den sidan av den där man inte kunde påverka så mycket. Under en lång tid verkade det som om alla ledande tjänster var plomberade av de s.k. stora årskullarna (de som var födda på 40-talet). Det var få som var yngre som fick tillgång till ledande positioner. Många i min ålder ville initiera förändring, men fick finna sig i att vänta ”på sin tur”, som man uttryckte det då. Åren har gått. Nu hör jag till den generation som du, Daniel, kritiserar och till min egen besvikelse inser jag att jag har tillbringat 13 år som ledare för stiftsgården och nu två år som kyrkoherde i huvudstaden, och under så gott som hela tiden också fungerat som ledarskapsutbildare – utan att några reformer har sett dagens ljus. Blev jag för gammal? Var jag inte tillräckligt engagerad. Brann mitt hjärta egentligen inte alls?
Vad är egentligen problemet?
Ett minne kommer till mig mycket starkt. Jag var inte ännu 30 när jag engagerade mig för förändringar i en kyrklig enhet i Helsingfors. Jag vet inte om förändringen var väldigt viktig egentligen, men jag satsade en del av mitt hjärtas brand i frågan. Jag hade valts in i gemensamma kyrkofullmäktige, jag var engagerad för min kyrka, och jag var påhejad av många som också ville förändring. Det ordnades ett stort möte i fullmäktiges sessionssal (för på den tiden fanns det inget facebook) och jag talade engagerat. MEN. Jag fick inget stöd. Många lyssnade och instämde kanske i sina hjärtan. Och dåtidens beslutsfattare, kyrkoherdarna i stan, ville inte någon förändring. En av dem talade myndigt mot mig och lyckades effektivt platta till mig. En annan satt på första raden och medan jag talade skakade han kraftfullt på huvudet och viftade demonstrativt med handen och visade att jag borde stiga ned från talarstolen.
Jag blev bränd.
Min bön har varit att jag inte skulle bli en sådan kyrkoherde och beslutsfattare.
Jag tror att problemet var att mitt engagemang inte bejakades av dem som hade makten att bejakade det. Och det behöver ha konsekvenser för mitt eget handlande. Det engagemang hos särskilt unga mänskor vilkas hjärtan har satts i brand av kyrkans herre måste bejakas av mig som ledare – även om jag inte kan bejaka innehållet i deras strävan. Bara så kan trovärdigheten i kyrkan återerövras.
Så jag hoppas innerligt, Daniel, att varken du eller andra vilkas hjärtan är i brand inte skall brinna slut och ge upp. Utan att du skall fortsätta kämpa. Fortsätta brinna. Medan kyrkans herre talar till dig på vägen.
Tala gärna om för mig, alla ni som brinner, vad jag kan göra. Jag lovar inte att göra allt, men jag lovar att lyssna, att inte vifta med händerna, att inte platta till någon, att medverka till en kyrka som har rum för alla och där vi kan växa tillsammans medan vi låter branden i hjärtan visa vägen för varandra.
Otroligt starkt, viktigt och bra inlägg.
Jag har ju lite svårt för auktoriteter. Men bara när de inte gör de dom ska: Betjänar, möjliggör, ger förtroende och lyfter upp. Då först är man värd sitt ledarskap. Vi behöver fler sådana ledare.
”Det engagemang hos särskilt unga mänskor vilkas hjärtan har satts i brand av kyrkans herre måste bejakas av mig som ledare – även om jag inte kan bejaka innehållet i deras strävan.”
Det där är oerhört svårt, det kämpar jag själv med i mitt eget ledarskap. Du är en god förebild.
/D
Först till Daniel – som du vet tycker jag som du (också i denna fråga).
Brinner för kyrkan så mycket att det irriterar mig.
Skulle vara lättare att inte brinna så mycket.
Har blivit ordentligt bränd en gång, men kunde inte undvika gnistan i Matteus ändå.
Jag tycker det jobbigaste är att så många är ledsna/uppgivna, men ingen vill säga nåt.
Jobbigt är också den ständiga kampen mot ”hur det alltid har varit”.
Fast det där ”alltid” sällan handlar om speciellt många årtionden eller -hundraden.
När missionärer åker ut börjar de med att bekanta sig med språket och kulturen i sitt nya hemland.
Precis som Jesus, Paulus och gänget – man vill berätta om Gud på rätt sätt.
Inte låta språket, eller sättet på vilket budskapet förmedlas, vara ett hinder.
Detta tänk saknar jag i vardagskyrkan.
Sen Stefan – jag har funderat på varför jag gillar ditt chefskap och kom fram till åtminstone 3 saker;
1) du ger utrymme, ser till att vi har resurser och tror på oss.
2) du utgår från att vi är experter på våra områden. Många chefer tror att de själva vet mest om allt…
3) du är ändå inte okritisk – det att du frågar och ifrågasätter gör att vi känner att du på riktigt är intresserad och engagerad.
Behövs fler såna ledare/bestämmare. Hoppas att vi orkar kämpa som du.
– Det har jag också slagtis av, så många som verkar dela frustrationen och uppgivenheten.
Måste det verkligen vara så?
är det en del av det kristna oket? Det kors vi måste bära?
– Att vi fortfarande pratar fårskötsel och lammblod är absolut ett problem för evangeliet. Större än vi tror.
– Bra 3 punkter
Jag kan hålla med om att det är språket och förändringsbenägenheten som är problemet.
Mänskor som är rädda för förändring är det vanligtvis därför att förändringen kräver så mycket av både eftertanke och arbete. Man vill inte ge upp det värdefulla som man har funnit. Man är rädd att förlora något väsentligt och att man kastar ut barnet med badvattnet.
Jag känner igen mina egna reaktioner från pedagogikens område. När jag upptäckte ett nytt paradigm eller koncept att jobba efter för att stöda inlärning, så tolkade jag allt utgående från det. Allt som inte använde samma språk, samma modell eller samma sätt att reflektera, så utdömde jag som antingen ett sämre sätt att uttrycka sig eller som förkastligt.
I kyrkan gör vi lätt så att vi tänker att innehållet och formen är samma sak.
Men vi måste också minnas att tron inte består bara av det som vi kan förstå. Vi måste också acceptera att det finns sådant som ännu har kvar att lära oss, att få erfarenhet av och att förundras över. Så ibland måste vi tillåta ett språk och en form som inte är helt tillgänglig för alla. Men det finns en gräns. Om jag kan uppleva att jag fascineras av att jag ännu har något kvar att lära och uppleva då är det bra, men om jag upplever att jag inte känner igen mig själv och inte kan hitta någon plats där jag känner mig hemma i kyrkans sammanhang – då har det gått FEL.
Vad är svaret?
Kommunikation. Samtal och kärlek.
Vi måste återerövra tron på varandra. I kärleken finns ingen rädsla. Och nu är det rädslan som får konserveringens dimma att lägga sig tjockt över kyrkan.
Ett annat svar är att också den här frågan handlar om ledarskap. Kyrkan har ett ledarskapsproblem.
Jag är ödmjukt tacksam över era uppskattande ord om mitt sätt att leda. Men jag är också smärtsamt medveten om att jag inte hinner vara den ledare jag vill vara och böra vara.
Ledarskap är av naturen kollektivt. Det är inte bara ledaren som skall gå i en viss riktning. Det är alla i organisationen som skall gå i samma riktning. En ledare behöver medarbetare som vågar och vill tala om för henne eller honom vad som är på gång, vad som känns viktigt, vad som behöver ändras, vad Gud har lagt på hjärtat…. Och en organisation behöver medarbetare som vågar följa ledaren när processen har kommit så långt att det är dags att sätta sig i rörelse. Och därtill behöver organisationen ledare som vill och vågar vara ledare och som har möjligheter att vara det. Att vara ledare kan vara mycket ensamt. Men med goda medarbetare så är det team-arbete.
Både du, Patricia och du, Daniel är goda exempel på sådana medarbetare som behövs. Och vi har många andra i Matteus. Och det finns många ljusglimtar i vårt stift och vår kyrka.
Varför känns det ändå som om det skulle gå så trögt? Jag tror att vi måste återerövra tron, hoppet och kärleken. Tro på varandra. Hoppas på varandra och visa varandra kärlek. Tro att de andra har god vilja även om det inte ännu märks. Och bevara vår egen goda vilja och inte böja oss inför missmodets demoner.
Vi måste fortsätta att hjälpas åt. Formulera problemen. Väcka hopp hos dem som drabbas av hopplöshet och stöda tron hos dem börjar vackla. Det handlar om kärleken.